Lemontea

 

 

 

 

 

 

 

 

Är det bara jag som älskar att vara bakis? Haha, jag vet det låter lite stört, men jag tkr verkligen om det! Jag har alltid gjort det (mer eller mindre iaf) och jag fortsätter verkligen att gilla det nu i sommar känner jag. Undrar vad det kan vara? Lyckohomronerna som rusar kanske? Nej, men jag vet inte. Vet bara att jag självklart (som alla andra) också älskar kvällen/natten innan när man festar, har det awsome och bara lever sitt liv fullt ut och finns, bara finns i nuet och jag äslakr det. Det är grymt. Men det roliga är att även ifall jag skulle råka få i mig lite för mkt (som råkade hända förra helgen) så mår jag ändå bra, på något sätt. Jag menar även fast jag låg och spydde i nästan 3h halva den natten så mådde jag ändå bra. Haha, fattar ni? Hur kan det vara så? jag menar uppenbarligen så mådde ju min kropp lite skit (det var inte najs faktiskt), men på något sätt så mådde licksom huvudet bra. Ja, det måste väll vara lyckohormonerna som rusar eller något. Jag kommer ju inte göra om det för det blev lite för mkt och det var ju äckligt som f*n att må illa, men iaf. Jag mådde bra i själen :) Haha, och även dagen efter, fast man kände/känner sig trött, seg, svag, illamående och allt möjligt. Även fast allt det så mår jag bra i själen. Haha, alcohol is the solution känner jag (jag skämtar). Så yes, så är det. Här sitter jag nu igen vid datorn, kollar bilder från igår/inatt, med gårdagens smink och känner mig fabulous. Haha, jag mår skiiitbra <3

 

 

Jag vet inte men jag har typ börjat gilla att blogga :) Inte bara något ord så där ibland liksom utan (nästan) varje dag. Men inte alltid såklart, men ändå - mer ofta än förrut. Jag tkr det känns kul bara. Intressant liksom. Som att man ändå får en liten frivillig uppgift varje dag att göra, om man vill då. Aldrig några krav. Men ändå, det är kul! Jag kan ju liksom se då att jag gör ju ändå en del rätt kul saker och försöker att sysselsätta mig med någonting jag gillar eller som jag känner är behövligt just då - som typ att träna eller söka jobb, mejla jobbkontaker och ordna/plocka lite bland mina foton och bilder osv, osv. Så jag har ändå rätt mkt som jag kan göra och bloggandet får mig att liksom vakna upp och inse att jag faktiskt kan göra dem om jag vill. Frivilligt såklart. Allt är upp till mig. Men iaf, det är kul :)

 

Igår var jag till exempel hemma och mejlade, ordnade med bilder och och fixade lite outfit bilder innan jag drog hem till min farmor och farfar och fikade lite, pratade om livet och samhället och lyssnade på deras historier om hur dom har varit ute och rest till en massa spännade länder och upplevt en massa kul saker. Spännade grejjer, vilka äventyr! Det tkr jag faktiskt är jättekul. Och intressant. Att lyssna på när gamla människor pratar. För dom har alltid upplevt mkt mer saker än en själv. Om allt möjligt verkligen. Skitspännade. Och att lyssna på historier om hur folk har rest tkr jag är allra bäst. Asintressant att höra om hur olika länder och kulturer är och ser ut, osv, osv. Jag tror att jag kommer bli en medelålders globetrotter någon gång. Fast helst rätt snart egentligen. Jag vill ut och resa!

 

Och vad ska man ta först då? Europa eller? I think so :)

Eller L.A. kanske.. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har som sagt svackat lite i vår och velat fram och tillbaka med hurvida jag faktiskt vill modella eller inte.. Jag tkr att branschen är både fab och trash. Fab för alla grymma konstnärer, designers, fotogtafer och deras grymma visioner, kläder, estetik, roliga fester, event, visningar, roliga människor, alla fina bilder man får på sig själv osv. Trash för alla helvrickade, sjuka "krav" på hur en ideal-modell skall se ut - alltså "go anorexia or go home", i de allra flesta fall iaf. Men på senare tid tkr jag att det sett bättre ut, vilket glädjer mig starkt :) Sen tkr jag också att vissa personer rent ut sagt betér sig som assholes med helt fucked up värderingar om hur man ska bemöta människor, se på världen osv, osv i all oändlighet, och det är rätt trash enligt mig.

 

 

Meeeennnn. Men. Men. Meeen. Jag är 22 år och har velat modella sedan jag var 14 år. Vad ska jag göra om jag inte modellar? Ja, jag har ju faktiskt min konst, mina foton som jag tagit själv som fotograf, jag kan spela lite piano och så en massa annat skit som jag är grym på. Typ blanda drinkar och göra Café latte osv. Jag kan och är intresserad av rätt mkt. Vill en massa grejjer i mitt liv, typ resa till Tibet och yoga när jag är 50-ish och massa annat. Men. Just nu. Jag är så rädd att förlora (inte bli antagen av de agenturer jag söker till) att jag inte vågat söka på typ över ett år.. Frilans funkar bra också, men det är jobbigt tkr jag. För mkt jobb som krävs av mig innan jag faktiskt kan få utföra själva jobbet. Då hinner jag tappa suget totalt tills dess. Data-jobb är inte min grej alls. Men fan vad mkt dravvel det blev nu. Det jag sammanfattningsvis ville säga var att :

 

Jag vill söka mina jäkla agenturer och..... om jag inte kommer in (på någon av typ flera hundra, tusen) så är jag inte död. Jag kommer inte att dö. Ok Helena, det är lungt. Hehe. Låter lite stört, men det är så jag känner. Jag är bra även utan det. Uppenbarligen då det gått fine nästan helt på min egen hand fram tills nu. Sååå, ja. Det är ju lungt vilket som. Och gå det dåligt får jag väll helt enelt hitta på något annat att göra. Vad som helst. Det finns tusentals jobb ( vilket ska man ta då..?) Nej, få tummen ur nu och sök! 

 

Baby <3

 

 

 

 

 

 

Och den här filmen verkar ju typ så fruktansvärt bra!

Vill verkligen se den imorgon då den har premiär, men får se. Den börjar ju klockan sex vilket är rätt tidigt men det löser sig. Jag kommer se den förr eller senare för den verkar som sagt grym! Musiken i filmen måste helt klart vara mer än hälften av anledningarna till att jag vill se den ;)

 

 

 

Jag har svackat lite granna nu i vår, och jag måste säga att det har att göra med min egen syn på mig själv. Eller snarare bristen av den. Jag har nästan helt struntat i mig själv och mina känslor. Jag har jobbat när jag varit sjuk (riktigt sjuk) haft ont, varit ute och prommenerat i 3h timmar för att jag ville bli smal - oavsett om jag kände mig frisk eller inte, blivit pinad både hemmifrån, från jobbet, många i min närhet och mest av allt från mig själv. Det har lixom aldrig funnits någon plats för rast. Eller ro och vila. Eller fritid eller belöning eller vad man nu kan kalla det. Det har bara varit pisk, pisk, pisk från alla (jag menar nästan verkligen typ alla) håll och aspekter av mitt liv och då kan man ju tänka sig att man till slut kraschar efter ett tag. Det blir inte kul. Jag har licksom inte trott eller tänkt att man behöver en rast eller ro ibland. Jag har bara tänkt "vadå? belöning? ta en paous? ähh, shit samma de är för pussys! jag behöver ingen paos" . Man kan glömma bort sig själv på det sättet. Och sanningen är väll att jag är i enormt behov av just belöning. Rast, ro, vila, träffa vänner, göra saker som JAG vill för mig själv och inte med en baktankte om att jag egentligen gör det för något eller någon annans skull. Att "jaja, men gör jag det här så är det ju bra för den sakens skull osv). Jag vill göra saker för MIG själv. Eller ja, snart vill jag det. Ibland vill jag det. Jag är inte helt där änn, men det går frammåt. Man får inte glömma bort sitt eget värde och sin egen person. Man bör licksom inte underminera sig själv som jag gjort hela tiden unde en ganska så lång period. Det blir inte bra i längden. Jag känner det nu. Jag ÄR en person med känslor, åsikter, drömmar och hopp och viljor, men under en tid har jag totalt skitit i det och levt robotracet. Tänkt att det är så det ska vara i all framtid, men ICKE sa någon annan i  mig. Skönt iaf. För nu känner jag ju att jag vill leva för min egen skull och göra precis det som JAG vill för skull och inte för någon annan. Bli inte people-pleasers folk. Bli a "U-pleaser". Så mkt bättre för alla egentligen. Jag är vikitgast i mitt liv. Låt självkänslan bli nr 1 i fokus istället. Du (din egen inre person och vad DU vill och känner) är det som betyder något. Love-bomba dig själv lite oftare :)

 

Brb <3

 

I gotta say - solen, ljuset, lite god choklad, familjen, djuren, min gris till katt och en massa jävla tårar och breakdowns börjar faktiskt få mig att må lite bättre :) Lite, lite bättre, och jag tror jag ser en utväg ur mörkret här snart. Jag har verkligen längtat efter att få vara mig själv igen. Jag tror på lyckan även om jag inte alltid känner den. för den finns, nånstans <3

 

 

Är hemma och laddar i mig välbehövklig energi igen och ska snart ta en prommenad ute i ljuset. Det är ingen sol idag direkt men ljus är viktigt att få i sig iaf, även om det är molningt, så jag ska ge mig ut på en prommenad nu. Så länge jag känner att jag vill. Har varit inne hela dagen och spelat piano och kollat på tv/käkat långfrukost (kan snart halva stay-låten ;D ) så nu vill jag ut snart. Ska bli skönt. Tar en paous från vardagen just nu. Kände att jag absolut behövde det. Vill bli energi-behandlad av ljuset här 

 

Varför har jag så mkt att göra??

 

Bajs - För att jag har sagt åt mig själv att jag har mkt att göra. Alltid. Gör det helt omedvetet och sedan så blir jag förvånad att jag aldrig verkar hinna med allt som jag satt upp för mig själv. Jag har prestionsångest och krav på mig själv. Helt undermedvetet så klart, fram tills nu. Fram tills alldelles nyss då de började rinna över bägaren och jag fick lov sätta händerna för ögon och öron då jag en kväll var påväg hem från bartender-jobebt för att inte få en panikattack på tåget.. bland alla människor. Ville bara dö.. typ. Fast ändå inte såklart. Jag menar jag är no where suicadal (stavas det så?) men den känslan som jag hade då fick mig att bara vilja dö. Man vill ju bara fly då, få den att försvinna. För att den är hemskt. Men.. då ringde jag min papi, som jag alltid kan göra när något är på tok och förklarade hur jag kände mig. Efter ett minor breakdown och en massa klagande över att jag inte klarar av att göra allt som jag satt upp för mig själv i livet och i min "normala" vardag så fick han mig efter ca 2h att landa på jorden igen. Han fick mig också att inse att jag har alldeles för höga krav på mig själv och även min omgivning. Det hade jag aldrig riktigt tänkt på. Jag menar jag vet ju att jag alltid varit väldigt ambitiös och haft "rätt" höga krav på saker och ting, men jag ahr licksom aldrig sett det som en dlig grej. Jag har snarare sett det som en styrka hos mig. Vilket det antagligen är också - men i rätt doser. Men jag har hellt klart hällt på med alledes för mkt utav den energin den senaste tiden och det har inte bara gått ut över mig utan även mina nära och kära samt kanske lite folk på mitt jobb..? haha I don´t know. Men jag vet att jag aldrig varit nöjd om inte allt varit 100 1000 % perfekt. Inklusive mig själv. Vilket jag inte alls är på lååånga vägar, så då blir det fel bara. Så det känns licksom skönt ändå att veta det nu. Då kanske man kan stoppa "tåget" i tid, inan det spårar ur. Har därför satt upp lappar runt mitt skrivbord vid datorn (där jag spenderar mesta delen utav min lediga tid) med bra citat på, typ - "Lev, andas, bara vara", "Let urself go", "Nej! nu ska du vara ledig" m.m. .. funderar även på om jag ska skriva några flera, eller också göra någon konst-tavla av dom? Iaf så kan man inte göra mer än en sak åt gången och det ÄR ok att inte göra någonting ibland. Saker tar tid och man måste bara bli till freds med det. Jag måste hålla i mina energier. Iaf då de börjar spåra ur. För att jag vill för mkt. Alldeles för mkt. Så att jag spricker. Men jag vill inte spricka så därför lyssnar jag till dom här goda råden och inser för mig själv att det är bättre att göra nästan ingenting alls än att inte få något gjort alls. Väldigt lite är också bra. Och ingenting kan ibland också vara bra. För man vill ju hellre må bra än att bli "färdig" och som en skållad gris på vägen. Nej tack alltså.

 

 

Hold your horses baby. 

 

 

 

Har precis (lite sent jag vet, men skitsamma) upptäckt Julian Casablancas. och omg så bra!

Man blir ju så glad :D Fett, fett kul. Det gillar vi starkt!  Våren är här och jag ska åka hem till Dalarna på ledighet licksom. Så. Himla. Awsome :D tack 

 

 

Annars då? Jo, jag försöker vända tillbaka mitt helt skeva dygn (går och lägger mig 04.00 ca och vaknar 12-13) och tar så långa prommender jag pallar i hopp om att få tillbaka lite kondition och få lite sol inna den går ner vid 17-18 på dagarna. Vill väll bli normal igen antar jag. Haha. *lycka till* Nej, men seriöst vill gärna få en bättre och mera normalställd dygnsrytm så att jag passar in lite bättre i sammhället och lättare skulle hinna träna innan mitt barista/bartender-jobb som vanligtvis börjar vid 15-16. Vill ju nämligen gå ner i vikt lite.. Det är väll en evig kamp i den här branchen/samhället alltså?  Men har iaf slutat med smör och honung (fast ibland tar jag det ändå) och godis äter jag ju inte så det är väll inga problem, alhokol har jag inte druckit på cirkus 2 månader så no problems där heller, äter förhållandevis nyttigt över lag också med mkt grönsaker, fullkorn, magert protein osv, men det verkar inte helt hjälpa mig så nästa steg blir väll att börja träna igen efter en långdragen förkylning. Att träna ÄR ju bästa sättet för att må bra och hålla sig i form också så det är klart det kommer bli bra så fort man satt igång lite.. Sista steget blir väll att börja räkna kalorier men det tkr jag är så jobbigt och tråkigt så det känner jag gärna får vara sista utvägen alltså! - If nothing else works! -fast det hjälper ju.. ;p

 

Eller aja, skitsamma det allra viktigaste är faktiskt att man mår bra och lever sitt liv som man vill ha det! Eller att man försöker iaf!  Att vara lycklig slår alla jävla kroppsideal, krav och "måsten" som man kan ha här i livet. Jag säger som min kära vän Hanna säger - "Vad gör man med sina prestionskrav och måsten? - Jo, man kastar dom i en lövhög"  <3